raiseup

Anders hade aldrig funderat speciellt mycket över den där stenbumblingen som låg borta i gläntan. Ganska stor och kantig, nersjunken intill en tall, övervuxen av mossa och lavar. Säkert hade den legat där i många hundra, ja säkert tusentals år. När nu en kvinna i lila kappa och stora röda glasögon knackade på dörren och prestenterade sig som Linnéa Klintenstjärna, lärare på en konstskola i Stockholm, hade han först trott att hon skojat.

"Jag var ute och gick i skogen här utanför när jag plötligt såg en fantastisk sten. Skulle det vara möjligt att få köpa den?"

Anders hade tittat skeptiskt på henne, men sedan kört fötterna i stövlarna och krängt på sig jackan och följt med henne ut. medan de gick på stigen upp mot gläntan hade hon förklarat att hon fått ett stort uppdrag av en kommun att göra ett konstverk som skulle pryda en fontän mitt på torget. I veckor hade hon funderat och förkastat idéer. Hon visste redan från början att hon ville använda ett kraftigt, naturnära material, men inte hittat något som kändes rätt. Inte förrän nu. Hon hade varit på genomresa och bestämt sig för att sträcka på benen och ta en skogspromenad. Och där, av en slump, hade hon hittat sitt konstverk. De kom fram till stenbumlingen. Linnéa torkade bort lite skräp och tog ett steg tillbaka.

"Fantastiskt. Vilken sten! Vilket konstverk! Eller vad säger du?" Hon vände sig entusiastiskt mot Anders. Han kliade sig i huvudet och visste inte vad han skulle säga.

"Ja, jo, för all del", fick han fram. Han hade sett stenen så många gånger att han hade svårt att förstå vad som var så speciellt med den. En helt vanlig, stor, oformlig, grå stenbumling.

Veckorna gick och en dag damp det ner ett vacker brev hos Anders. Han öppnade och såg att det var en inbjudan till invigningen av fontänkonstverket med efterföljande middag i kommunhuset.

När den stora dagen äntligen kommit stod Anders tillsammans med hundratals nyfikna människor på stadens torg och bevittnade hur kommunordföranden höll ett högtidligt tal och avtäckte stenen. När vattnet effektfullt sprutade igång blev han förstummad. Stenen var verkligen vacker. Linnéa hade inte förändrat den någonting. Bara rengjort stenen och placerat den på exakt rätt plats, med en sprutande vattenkaskad runtomkring. Det var verkligen ett konstverk av högsta klass. Tänk att han sett den så många gånger, utan att se det.

Vi människor är också konstverk, men ibland - eller kanske till och med ganska ofta - har vi svårt att se det. Kanske känner man sig som en ful stenklump, övervuxen av mossa. Det finns ju tusen saker hos en själv som man kan kritisera sig för. Man tycker att man är för tjock eller för smal, har fult skratt, är dålig på allt eller så kanske man helt enkelt tycker att man är ful. Kanske är det också så som vi ser på alla andra vid en första blick. Man ser bara bristerna och gör varandra till värdelösa stenbumlingar. Men konstnären Linnéa såg något mer när hon kollade på stenen. Hon såg ett fantastiskt konstverk. Så ser också Gud på dig. Ett vackert konstverk som aldrig ska glömmas bort eller trampas ner. Han vill istället lyfta fram konstverket så att alla ser det. Linnéa förändrade inte stenen. Den var vacker i sig själv. Hon hjälpte bara andra att upptäcka det. Så gör Gud med oss. När han ser på dig ser han inte en massa fel som måste åtgärdas, han ser ett unikt konstverk. Det behöver lyftas fram och få sin rätta plats. Om vi ser på varandra med Guds ögon, precis som människorna på torget plötsligt såg med Linnéas ögon, finns inte längre plats för avundsjuka mot alla andra som är mycket bättre, vackrare eller lyckligare än en själv. Då finns inte längre plats för att nedvärdera andra. Tvärtom, när Guds kärlek för strömma över en människa, precis som fontänen sprutade över stenen, upptäcker vi lättare det konstverk vi själva är och vilka fantastiska mästerverk som ständigt finns runt omkring oss.

och hjälp oss att kunna förlåta där hämnden ligger och ruvar.

Tack för att du håller oss i din hand.

/Kajsa